Jag biktar mig i pantautomaten

Nu har jag blottat mina synder vid sopsorteringen och biktat mig i pantautomaten. Underlig känsla av både skam och befrielse det där.

Om dessa servicestationer var bemannade med personlig service, skulle du sortera ditt skräp annorlunda då? Skulle du ens våga lämna in allt och blotta dina synder på riktigt? Du vet ju själv hur det är näst intill omöjligt att inte lägga en full analys av kundkorgen framför dig i matbutiken.

Vad är det där för person egentligen?

Ska hen verkligen dricka energidryck till den där tigerkakan, det måste vara farligt?

Oj oj nu är det kalas på gång!

Chiafrön och vitkål, singel?

Slutsatserna som tillsammans med en gnutta fördomar kan dras av en handelskorg är ingenting jämfört med soporna som sen ska slängas. Då är ju dessutom skrutten från den där nyttiga vitkålen borta, inte ett spår av ägg, broccoli eller färsk torsk att skåda. Bara den fula sanningen som ska till sin slutstation.

Förpackningar är skapade för skam, det är jag säker på. Man ska skämmas när man släpar hem dom och man ska skämmas ännu mer när man gör sig av med dom. Vid pantautomaten skäms jag lite extra.

En gång på promenad från lunchen slängde jag en läskburk i metallinsamlingen vid macken. Det var då vi höll på att åka i luven på varandra, jag och min kollega. Det var tydligen precis där hennes lugna och otroligt sansade personlighet tog slut. Det var fel, den måste pantas sa hon, rosa i ansiktet och ljus i rösten. Det är en metall sa jag, och det här är en metallinsamling. Den enda skillnaden är att jag inte får en peng, försökte jag vidare. Men hon var upprörd och inte alls enig.

Tänkte googla på det där men bestämde mig för att det inte var någon mening med det. Ibland finns det helt enkelt inget att tjäna på att ha rätt, eller fel. Dessutom gillar ju jag att bikta mig i pantautomaten och gör det mer än gärna. Försöker panta lite av varje, funkar inte sköljmedelsflaskan så kan man alltid prova med en iskaffe. Ibland har man tur. Och däreellan svär jag över att vi inte har kommit längre.

Det finns en aluminiumförpackning jag inte har vågat panta än. Guinnessburken, den har ju en sådan där kula inuti, vem vet egentligen vad den kulan är tillverkad av? Tänk om det är metall! I pantautomaten. Ja, du kan ju tänka dig vad min kollega säger om det!

Hur som helst så har jag stökat undan det där nu och jag är glad att servicestationer och pantautomater inte är bemannade!

Jag bestämmer mig för att jag har gjort mitt bästa och det är bra. Bra för planeten, bra för människan och bäst för att ingen hann analysera familjens skräpiga leverne. Nu har jag rensat och känner mig redo för nya synder.

/Utdrag ur Krönika, sofialeanders.substack 2021